-
Diplomi-insinööri
“Att slösa skattepengar på nonsens är en förolämpning mot den envisa unga spararen.”
En individ kan inte dagligen försvara sina intressen i politiken, men är alltid den som betalar för det. Ur en skattebetalares perspektiv bör ett effektivt samhälle fokusera på gemensamma grundläggande saker som verkligen är viktiga under hela livscykeln – inte på intressegruppers nycker.
Vi undviker att slösa pengar på projekt som är helt irrelevanta för stadens utveckling och fokuserar istället på grundläggande saker som är gemensamma för alla. Tammerfors bör behålla sin regionala attraktionskraft genom att hålla sig skattemässigt fördelaktigare eller åtminstone i nivå med Birkala och andra kranskommuner. Vi har redan dyrare boende som en belastning.
Om bostadskostnaderna i Tammerfors stiger för mycket flyttar folk till grannkommunerna och tar med sig skatteintäkterna. På grund av den konstgjorda brist som planläggningen skapar har vi inte en marknadsmässig byggverksamhet. Man borde få bygga friare på egen tomt så att marknaden kan möta efterfrågan på bostäder. Även bostädernas kvalitativa element borde förbättras – planläggningens strikta begränsningar för täckta kvadratmeter borde inte hindra byggandet av bilskydd per bostad, rymligare bostadsverandor eller entréutrymmen. Det borde vara möjligt att bygga ett townhouse-liknande radhus i 2–3 våningar för familjebostäder, där varje bostad har ett bilskydd med laddningsstation och ett mindre cykelskydd för några cyklar. Gemensamma förrådsutrymmen utomhus för bostadsbolag fungerar inte bra, då de är fulla av skräpcyklar och ligger långt från själva bostaden. Dessa bostadsspecifika skydd och extrautrymmen borde i planläggningen inte straffande minska de invändiga kvadratmetrarna som får byggas på tomten, eftersom byggföretag annars i sin girighet bara maximerar antalet bostäder i invändiga kvadratmeter, men vid ytterdörren finns bara en liten skvättflik utan något verkligt regnskydd eller förvaringsutrymmen.
Vi ska inte göra vardagen för svår för människor. -Skolorna ska fortsätta vara trygga. -Dagisplatser ska fördelas så nära som möjligt för att minska biltrafiken. -Buskarna vid korsningar ska klippas så att man kan se ordentligt. -Lätt trafiks vägar ska hållas plogade så att skolbarn kan cykla till skolan. -I förorter där bilar används ska det byggas fler parkeringsplatser än bara 0,5 per bostad, så att det inte blir kaos på studentfester eller liknande när gäster kommer, särskilt eftersom områden som Vuores redan är 95 % fulla en vanlig vardag. -Undersök om stadens och stiftelsernas hyresbostäder i första hand kan delas ut till den sökande som har kortast arbetsresa från den adressen, för att minska onödigt dagligt resande.
Jag utvecklade mitt eget koncept för en "lean-stat" redan 2019, långt innan USA:s D.O.G.E.-myndighet eller Javier Mileis popularitet. Min idé var enkel: den offentliga sektorn borde producera välfärdstjänster som alla med stor säkerhet behöver, från Pihtipudas till Tammerfors, från mödravård till äldreboenden, och sedan separera de saker som är mer av hobby- eller välgörenhetskaraktär, som till exempel bistånd eller teater, till frivilliga skatter. Målet med detta är att lyfta människor ur fattigdom så att deras eget arbete ger köpkraft för att skaffa familj och ett liv. Det tyngsta i mitt resonemang är ekonomiska indikatorer som visar på svag sysselsättning och köpkraft, vilket gör att ekonomin för 18–35-åringar är betydligt svagare än på 80-talet och varför födelsetalen är de lägsta någonsin. Den offentliga sektorn slösar bort skattepengar, trots att människor verkligen behöver sina euro till grundläggande saker som bostäder. De flesta föds inte rika. Vi går i skolan, cyklar, börjar spara från små studentgåvor och kämpar samtidigt för sommarjobb. Stadens filosofi måste stödja hela livscykeln och möjliggöra ungas egen personliga ekonomiska tillväxt. Man kommer till staden för att arbeta. Att slösa skattepengar på nonsens är en förolämpning mot den envisa unga spararen. Jag är suppleant, har 14 års erfarenhet i arbetslivet och är nybliven pappa. Jag kommenterar mest på X.
“Saker har en prioritetsordning: tandvård måste komma före preventivmedel och narkotikaanvändning.”
När det gäller social- och hälsovårdsfrågor handlar det alltid om pengar. Därför behöver vårdsektorn ett lean-inspirerat tänkande, likt det som används inom industrin, för att minska slöseri och fokusera på det väsentliga.
Saker ska åtgärdas på en gång när det är möjligt. Vi bör minska upprepade kontakter med receptionister, sjukskötare och läkare för samma ärende vid varje besök. Att sysselsätta personal bara för sysselsättningens skull skapar inget mervärde.
Tyst kunskap når just nu inte de officiella rekommendationerna för god vård. En uppdaterad och lättillgänglig sökmotor med förnuftiga vårdanvisningar skulle kunna minska behovet av läkarkontakter – redan innan den första telefonförfrågan görs.
För de flesta är vardagliga frågor, såsom vad en lagning av en tand kostar och när man kan få en tid, viktigare än gratis preventivmedel, stöd för narkotikaanvändning eller finansiering av vård för papperslösa.
Lean-principerna skulle kunna synas genom att vi minskar onödiga vårdkontakter. Om en patient först besöker receptionen, sedan en sjuksköterska, därefter en läkare, och därefter skickas tillbaka till sjuksköterskan – hade ett enda läkarbesök räckt? Ett annat utvecklingsområde är uppdateringen av rekommendationerna för god vård. Exempelvis är standardbehandlingen för nagelbandsinfektion antibiotika, vilket ofta är ineffektivt och leder till återkommande infektioner. Då rekommenderas i värsta fall kirurgisk borttagning av nagelkanten under bedövning. Men i praktiken kan det ofta lösas genom att placera en liten bomullstuss under nagelkanten för att lyfta den, vilket kan läka inflammationen inom två veckor – något man kan göra själv hemma. Detta är bara ett exempel på hur tyst kunskap inte når vårdrekommendationerna, eftersom ingen uppdaterar dem. Det finns mycket kunskap, och om vi kan undvika onödiga operationer eller läkemedelskurer blir det alltid billigare. Slutligen vill jag att vården hjälper människor i nöd, inte i underhållning. Det är rimligare att ersätta en tandimplantat för en 29-åring som förlorat en tand på grund av en vårdskada, istället för att hänvisa dem till en privatklinik för en 2800€ operation – samtidigt som gratis preventivmedel och injektionsrum erbjuds. Saker har en prioritetsordning: tandvård måste komma före preventivmedel och stöd för narkotikaanvändning.
